Måndagen den 30e Augusti kl 03.23 föddes vår lilla Algot ÄNTLIGEN till världen!

Regelbundna värkar som sedan avstannade ett antal ggr hade jag haft sedan natten mot Torsdagen. Vi var inne på förlossningen då på natten med värkar som kom med ca 3min mellanrum. Men efter några timmar där avstannade dom och vi fick åka hem.

Kom inga fler värkar på torsdagen. Fredagen var jag inne hos priv. gyn som gjorde en hinnsvepning. Var uppe hela den dagen och bara gick och gick och stökade o donade för o hålla igång de värkar som kom. O på natten blev de regelbundna igen, med ca 6-7min mellanrum, men dog sen av igen på morgonen....Frustration!

Lördagen bara väntade vi, men det var hur lugnt som helst. Samma med söndagen. Planerade med priv.gyn att komma in på måndag för att punktera så vattnet gick.

Satt o myste i soffan på söndagskvällen o såg fram emot att ta vattnet på måndagen, så det faktiskt kunde sätta igång nångång (man blir ju igångsatt, om inte annat, 24h efter vattenavgång).

Men så tjoff sa det så gick vattnet av sig självt, mitt i soffmyset (vid 21-tiden)! Det bara forsade. Jag är glad att jag var hemma, så jag kunde stå i duschen iaf. Det ville liksom inte sluta rinna!

Vi ringde fians farfar så han fick komma och sova här över natten. Åkte in till förlossningen, vid 22-tiden,  efter jag ringt o sagt att vattnet gått.

Värkarna hade ännu inte kommit igång, o nånstans var jag ju orolig att det skulle dra ut på tiden igen pga. alla falska förhoppningar med avstannade värkarna som jag fått de andra dagarna.

På förl. gjordes ctg-kurva. Värkarna hade satt igång lite också, men var inte så regelbundna.

Vildens hjärtljud låg lite för högt också. Så vi fick installera oss på vårdhotellet, vid halv elva, för att se om värkarna etablerade sig.

Och vid 23-tiden satte värkarna riktigt igång! Vi var kvar nån timme till på vårdhotellet innan vi gick tillbaka till förlossningen, då det började kännas lite jobbigt att andas igenom värkarna.

Vi ”fick tillbaka” rummet på förlossningen och där satte jag mig i duschen. Satt ca en timme i duschen och försökte sen ligga i sängen ett tag och andas igenom värkarna. Men gick tillbaka till duschen och satt där nån halvtimme till, då det kändes skönast och mer hanterbart med värkarna i duschen.

Sen la jag mig i sängen och fick lite lustgas/syrgas. Körde ganska lågt på lustgasen, 30/70. Värkarna var mer hanterbara med gasen.

Vid 2-tiden satte BM skalpelektrod på bäbisen.

Jag tyckte öppningsskedet gick väldigt segt. Kvart över 2 tryckte det verkligen på rejält, men jag var inte riktigt helt öppen ännu. Kändes riktigt jobbigt då värkarna var starka och jag inte kunde kontrollera trycket riktigt. Ville bara krysta. Gasen hjälpte mej hantera de värsta topparna på värkarna. Samt att krama Krilles hand.

03.09 kommer krystvärkarna och jag har öppnat mej nästan helt, så med lite hjälp får jag börja krysta ut han (med lite hjälp av syrgasmask också. Men utan gas).

Och på mindre än en kvart, kl 03.23, kommer han ut! Han lades direkt upp på min mage! Skrek på en gång.

Krystar ut moderkakan med en lätt krystning, kl. 03.25

Krille klipper navelsträngen.

BM kollar om jag har några bristningar, men ingenting. Jag som tyckte det kändes som jag sprack bakåt. Men som tur var gjorde jag inte det. Känns skönt!

Vi  ligger kvar på förlossningen och får mysa med honom. Försöker förstå att han verkligen kommit ut till oss. Vi som längtat så!

Han fumlar lite vid amningsförsöket och vill inte riktigt greppa. Vill helst att det bara kommer mat verkar det som. Liten bekvämis!

Men efter ett tag lyckas han komma på att han ska suga.

De kollar hans temp, vid halv 6 på morgonen, och han ligger lite lågt, så vi ska hålla honom varm.

Läkaren kommer och kikar till honom och gör undersökning vid 10.30-tiden Allt är bara fint!

De tar en ny temp, och den har gått ner, så vi får stanna kvar ytterligare ett tag och ligga ”känguru” (hud mot hud) med honom för att förhoppningsvis få upp värmen. Efter en timme kontrolleras hans temp igen, men ingen större förändring. Vi får mysa ett tag till. Nån timme senare kollas tempen igen och då ligger den på 36,5 så då var de hyffsat nöjda, så vi får packa ihop och åka hem. Med ordination att hålla honom varm.

Känns skönt att få åka hem. Funderade på att ligga kvar på hotellet med honom medans Krille åkte hem. Men kände att jag också ville hem. Träffa fian och se första mötet mellan henne och Algot! Kan ju ändå vila hyffsat hemma.

Äntligen var det över! Äntligen fick vi ta hem vår lilla Algot! Äntligen var han här!

I överlag tycker jag att den här förlossningen gjorde grymt ont mot den förra. Och var mer segdragen. Jobbade längre med värkarna och öppningsskedet gick ju trögare. Så efter den förra som gick så lätt, så kan jag nu konstatera att jag gått igenom en ”riktig” förlossning. Fått kämpa rejält och vara med om ett segare öppningsskede. Naturliga vattenavgången var faktiskt också en erfarenhet jag tycker var rätt spännande att få genomgå.

Efter att bla. min BM och privata gyn. mfl. sagt att det troligtvis skulle gå så lätt vid förlossningen pga alla förvärkar o sammandragningar jag haft under senare skedet graviditeten så förstår jag att det inte alls behöver bli så. Jag trodde det skulle bli lika lindrigt som när jag födde Tuvalisa. Men fick verkligen jobba hårdare denna gång. Men det var ju verkligen en upplevelse. Där i mitten nånstans med alla onda värkar ville man nästan ge upp, men trots att de erbjöd mer smärtlindring så kände jag att jag hellre ville kämpa. Så hur ont det än gjorde så var jag mentalt stark och tyckte det gick bra att kämpa.

Det värsta var alla skakningar. Min kropp skakade från jag fick värkarna på hotellet tills det var över. Och även efteråt skakade jag. Ett tecken att min kropp verkligen kämpade.

Tycker inte jag blöder alls lika mycket som efter Tuvalisas förlossning heller. Och omföderskor kan tydligen ha mycket värre eftervärkar också. Men jag känner inte av några betydligt ondare än sist. Och det känns ju bra.

Nu, ca ett och ett halvt dygn, efter han kikat ut så har även amningen börjat fungera riktigt bra. Han suger som han ska och får i sig mycket. Han äter gärna ganska länge.

Han är så underbar! Tänk att vi skapat denna lilla söta pojke! Lyckobubblan börjar verkligen infinna sig! <3

Den 30e Augusti kl 03.23 föddes vår lilla Algot till världen!

3178gram och 49,5cm.

Vi är så lyckliga att vi äntligen får hålla honom i vår famn!

Här är några bilder på underverket:

Alldeles nyfödd

Några timmar gammal

Stolta föräldrar <3

3,5 timmar gammal.

Liten i stor stol. (på väg hem)

Träffar storasyster sin. <3

15 timmar gammal. Vaken en liten stund.

Lillhjärtat! <3                              

Natten mot torsdagen drog värkarna igång. Vi åkte in till förlossningen vid 3-tiden då värkarna var regelbundna med ca 3-4 min mellanrum.

Inne på förlossningen konstaterades det att jag var öppen 2cm, men det var fortfarande ca 1 cm kvar på tappen.

Kopplades upp mot en ctg-kurva. Bebis hjärtljudlåg högt och mina värkar blev lite mer oregelbundna.

Vi fick stanna kvar ett tag för att kopplas upp för en ny ctg lite senare. Då var värkarna inte alls så starka. Bebis hjärtljud låg fortfarande högt och efter en läkares utlåtande så fick vi installera oss på vårdhotellet för att sova lite.

Värkarna avstannade. Efter ytterligare en ctg-kurva, vid 13-tiden, fick vi åka hem igen då jag inte öppnat mig något mer heller.

Kvällen gick och inget esscalerade.

På fredagförmiddagen var jag in till privata gyn och gjorde en hinnsvepning för att se om det kunde skynda på förloppet.

Fick rejält med sammandragningar och en del värkar igen. Åkte och storhandlade och vankade av och an för att hålla igång det. Lämnade dottern till barnvakt över natten ifall att.

Värkarna avtog lite under kvällen och dog sen ut igen på natten.

Lördagen vankade jag av och an och tog en tur ut till Birsta för lite shoppande (och vankande). Mycket sammandragningar och kraftigt tryck neråt, men inte mycket mer än så.

Dottern flyttades över från barnvakten till sin farmor o farfar för att sova hos dom över natten.

Värkarna hade ännu inte tilltagit på kvällen.

På natten kom värkarna igång igen. Kom lite till och från fram till kl 3, sedan blev de mer regelbundna och kom med 8min intervaller kommande timmar.

Blev dålig i magen och det gick lite mer av slemmis. Kände kraftigt tryck neråt när jag gick på toaletten, ville nästan krysta ut ungen utan värkar.

Kändes som det startat igång igen.

Värkarna höll på regelbundet under tidiga morgonen, så jag ringde förlossningen och dom tyckte jag skulle avvakta lite och sen komma in om det fortsatte.

Men vid 7-tiden avtog värkarna helt igen...

Klockan är nu ungefär 10 på förmiddagen och allt jag känner är ett kraftigt tryck neråt och lite molvärk i ryggen.

Dottern kommer snart hem igen och nu får hon vara hemma tills det verkligen sätter igång på riktigt och blir ilfart till förlossningen.

Hellre att hon får vara hemma än att slussas runt.

Men det är en bra envis rackare där inne. Börjar nästan bli förtvivlad av längtan att bara få hålla min lilla vilde i famnen. Frustrerad över att det inte sätter igång på allvar.

Snart 4 dagar sedan det började, och fortfarande har han inte kikat ut!

Kom ut nu lilla söt! Vi längtar så galet mycket efter dig!

En söt vän skrev en så härlig utdrivningsramsa till vilde:

"HEJA TINA GLATT HUMÖR!!!
Nu hoppas vi snart Krille får vara chaufför
Ner för backe i sus och dus
till närmsta passande sjukhus
Ja fort kommer det gå, däcken kommer glöda
Nu jäääklar ska vi föda!
In på salen, upp i sängen, ta sambon i hand
NU tar vi i för kung och fosterland!
Du svettas, grymtar, vrålar, i ansiktet röd som en gris
PLUPP, PLUPP Ut kom en Tore-lis!"

(av MajjaKarin)

Så bara för den så borde han ju kika ut snart!!!

Sista veckan har det varit en hel del känningar. Jag har haft en del onda förvärkar och nästan trott det varit något på g. Men så har de lugnat sig igen. För några dagar sen höll det på ihärdigt i 4 timmar i sträck, men så blev det lugnare och dagen efter var det några värkar men mer spritt under dagen. Så det tar nog ett tag till innan det sätter igång på allvar.

Var hos MVC i onsdags. BM sa att allt verkade bra och att han låg långt ner med huvudet i bäckenet. Så gott som fixerad. Jag behöver inte ta det riktigt lika lugnt längre, utan nu är det okej om han tittar ut. Vilket känns väldigt skönt. Har varit ganska jobbigt att inte få lyfta något alls nästan, gå myrsteg och mestadels vila. Har kanske inte lyckats superbt med det heller. Men nu släpper jag ytterligare lite på det, så får han kika ut närsomhelst nu. Är ju ändå i v.37+ så han är ganska färdig därinne :-)

Ska till min privata gyn på måndag och kika tappen och få lite viktuppskattning på han.

I övrigt mår jag bra. Inget illamående alls och inte så fasligt mycket foglossning. Håller mej hyffsat pigg också, även om det ju känns tungt och man blir lite trött av det.

Magen växer på och sf-måttet ligger nu på 34. Jag hade 32 när jag födde dottern (i v.38+2), så lite större är allt vilden.

Tog några fina magbilder häromdagen:

Nu har vi sån bebislängtan så det finns inte. Vem är du, min lilla vilde?

Vill träffa dig snarast!

Längtar tom. lite efter förlossningen! Ska bli lite spännande och se hur den artar sig denna gång. Jag hoppas ju på en lika enkel som med dottern.

Kom ut nu, min lilla plutt! Vill bebisgosa och ge dej all den kärlek jag har! <3