Natten till söndagen vaknade min lille plutt flera gånger alldeles orolig. Visste inte riktigt vad som var fel, men något var det. Han var lite småkinkig på förmiddagen, och lite småvarm men inte riktigt feber. Vi åkte på storasysters minisim. Mamma badade med storasyster och Algot och pappa satt och kikade på. (Algot sov djupt i värmen, som vanligt).

När vi kom hem mådde jag lite dåligt. Trött och orkeslös. Algots temperatur började stiga och han var riktigt kinkig. Bara grät så fort man rörde honom. Jag fick feberfrossa med feber och satt och huttrade i soffan och hade Algot i famnen. Försökte få honom att bli lugn. Men inget hjälpte. Frammåt kvällskvisten var febern riktigt hög så vi ringde sjukvårdsupplysningen och dom rådde oss att åka in till akuten. Så vi ringde farfar så han fick komma och kika till storasyster medans vi var iväg.

När vi kom fram till sjukhuset och tog babyskyddet ur bilen såg man att Algots blick var alldeles glansig och borta. Han stirrade in i tomma intet bara. Alldeles loj, stackarn!

Inne på sjukhuset tog de blodprov och temp. Han hade fortfarande hög feber och grät fortfarande mest hela tiden. Han hade även ätit sämre än han brukade, i stort sett hela dagen.

De kom fram till att vi skulle ligga kvar över natten pga. den höga tempen och pga. att han åt dåligt.

Jag och Algot tog oss till barnmedecin, avd. 44. Pappa åkte hem till storasyster.

Under natten amningsvägde vi varannan timme. Före och efter varje amning vägdes han. Det gick ganska trögt med matandet. Han orkade liksom inte. Febern fortsatte att hålla i sig under dagen. Han proppades med alvedon med jämna mellanrum. Vi fortsatte med amningsvägandet även under dagen. Han åt inte på jättebra direkt...

Farfar kom förbi en snabb sväng med mat. Han är ju guld värd! För på sjukhuset serverades ingen mat, och jag var riktigt hungrig. Orkeslös dessutom pga. febern så jag hade nog inte orkat ta mig och köpt nått i varje fall...

Senare på eftermiddagen kom även pappa och storasyster förbi en sväng och hälsade på.

Eftersom febern inte gett med sig riktigt och han fortfarande åt ganska dåligt, så skulle vi ligga kvar en natt till. Vi fortsatte amningsvägandet även denna natt. Om han fortsatte äta dåligt sen skulle de besluta om eventuell sondmatning.

På morgonkvisten tempades han igen och febern hade gått ner! Han hade även ätit ganska bra under morgontimmarna, så sondmatningen blev det inget med som tur var. Han vägdes och hade gått upp ganska hyffsat sista dygnet trots allt. Så efter läkarundersökning beslutades det att vi skulle få åka hem idag! Med ordination vila och fortsatt alvedonkur.

Läkaren var riktigt bra och han gjorde en nogrann, genomförlig undersökning av Algot. Han konstaterade att det var ett förkylningsvirus som han smittats av. Troligtvis av oss i familjen. Och eftersom jag fick feber och på så vis sämre mjölkkvalitet så åkte han på viruset han också.

Läkaren gjorde även en koll på utsidan av kroppen och jag påpekade Algots lilla bula. Han hade ju kefalhematom när han föddes, vilket är en liten ofarlig blödning på huvudet som försvinner självmant efter nån månad. Men Algots var kvar och mer hård som en bula, än sådär mjuk som den varit tidigare.

Andra sköterskor och läkare som vi påpekat denna bula till, har bara sagt att den försvinner. Men denne läkare ville skicka en remiss till röntgen. för även om det inte är något så vill man ju veta om den tillhör skallbenet, eller vad det är.

Så kändes skönt att få en läkare som lyssnade!

Och kändes skönt att äntligen få åka hem igen!

Hemma fortsatte vi alvedonandet, och Algot var lite kinkig och grät fortfarande när man flyttade honom och så. Det höll i sig några dagar. Min feber var också lite seg att släppa, och vi mådde inte bra nån av oss förrns på torsdagen. Då började det vända.

Fredagen var lite småkinkig, men han började le igen. Och han hade den där klara, vakna blicken igen. Han orkade vara vaken lite emallanåt utan att bara gråta då. Var så skönt o se mitt lilla hjärta vara sig själv igen! Se hans små rynkor i pannan, och få ett besvarat leende när man prata med honom.

Så äntligen var den här förkylningspärsen över!

Var hemskt när han bara grät, när man inte ens fick ta i honom, inte kunde trösta honom. Inte ens att mata o ta honom till bröstet hjälpte. (Vilket annars, alltid funkar för lille matglade herrn.)

Det skar i mitt mammahjärta att se honom så disträ. Så borta i blicken och i sån smärta!

En sten har ramlat från mina axlar nu när han mår bra igen! Nu kan jag andas ut igen och pusta ut med att han mår bra igen!

Pluttsnutten min!

Nu är hösten verkligen här! Så underbart fint ute med alla löv som dalar av grenarna. Alla stora färgsprakande lövhögarna. Man riktigt längtar ut när man tittar ut genom fönstret.

Jag, Algot och Tuvalisa tog en liten höstpromenad i förra veckan. Fotade lite och sprang i lövhögarna och bara njöt av det fina höstvädret.