lillhjarta

Senaste inläggen

Av TinaLi - 8 september 2010 20:01

Nu har han funnits här hos oss i 9 dagar. Tiden har gått ganska fort ändå. Han är så underbar. Så liten och så söt. Han äter som ett litet matvrak. Allt från var tredje till varannan timme. Och han äter dessutom länge varje gång. Så han kommer nog växa på ganska bra.

Jag vill bara hålla honom och gosa med honom varje sekund. Pussa på honom och aldrig släppa honom.

Kan fortfarande inte förstå att vi skapat denna lilla underbara pojke. Vårt lillhjärta, vår vilde, vår Algot! Jag är så lycklig att du är här! Mitt hjärta spricker nästan av kärlek!


Med coola (o väldigt stora) byxor som mamma o pappa köpt.


Algot har redan hunnit med en storhandling, presentshopping, vagnsletning i butiker, promenad i syskonvagnen med sin syster och hämtning av syster på dagis. Han har även haft besök av kompisen Ella (och systern Maja), polaren Anton och systers kompis Lukas m fam. Farmor och faster var ju även på besök under solningen på sjukhuset. Och farfar träffade han redan första dygnet.

Så han är både välbesökt och välrest!

Bil tycker han om att åka. Han sover mest hela tiden. Att syster sitter bredvid och babblar och kikar på han märker han inte alls av.


Sjalen har jag burit honom flitigt i. Där trivs han väldigt bra. Och jag trivs faktiskt riktigt bra som sjalmamma. Förstår inte att jag inte provade det med dottern. Men nu är jag helsåld på sjal! Smidigt, enkelt och lättburet.


Vi köpte ett sött babygym häromdagen, för presentpengar. Polaren Anton fick vara testpilot på det när han hälsade på. Men igår provade även Algot in det.


    


Han har redan fått smeknamnen Alle, Ajje, Aggot och Alladot.



Av TinaLi - 8 september 2010 19:54

Storasyster vill så gärna hålla i sin lilla bror. Ha honom i knätoch pussa, krama och peta på honom.

Ja, han börjar bli härdad av hårda tag redan nu.

9 dagar gammal och tittar redan efter sin syster. Han vill veta vart hon är, lika mycket som hon vill veta vart han är. Syskonkärleken är underbar att se!


   

Av TinaLi - 5 september 2010 11:56

Kärlek <3

Av TinaLi - 5 september 2010 11:21

I fredags var vi på återbesök på BBH för läkarundersökning. Läkaren tyckte allt såg finfint ut. Jag anmärkte på att han hade blivit lite gul, men läkaren tyckte inte vi skulle oroa oss för det men han gav med sej lite och tog ett test.

Testet visade höga värden (315. Gulsotsgränsen är 300), så det blev ett blodprov också.

Vi fick åka hem och vänta på svaret på blodprovet.


Under tiden fick Algot besök av sin polare Anton. Anton fick vara testpilot för  Algots nya babygym. Det blev klart godkänt, så Algot lär nog gilla det.

Algot sov under hela besöket, men besök är ju ändå alltid kul!


Efter ca 2 timmar fick vi reda på blodprovsresultatet och även det var för högt. Värdet låg på 356. Så Algot och jag fick åka tillbaka till sjukhuset och installera oss på BB för solning...


 

I solsängen med glasögonen på. Värmedyna under sig, så det blir varmt och gosigt.


 

Installerad i solsängen med solljuset på.

 


Efter ett dygns solning var värdet nere på 346. Vi fick fortsätta sola resten av dagen.

Hans vikt kollades också och han hade gått ner till 3030 gram. (Födelsevikt: 3178 gram). Det är vanligt och dom får gå ner 10%. Så allt var i sin ordning. Tempen togs och den låg på 36,7. Även det helt okej.


Vi fick besök på förmiddagen av storasyster och pappa. Storasyster tyckte det var lite konstigt att han låg i en säng med konstigt ljus. Hon ville kika på han hela tiden.

Senare under eftermiddagen kom även faster och farmor på besök för att träffa  honom för första gången o bebisgosa lite.


   

<3


Fortsatt solning till kl 2 på natten då vi fick stänga av ljuset. Jag tog över honom till sängen och sov med honom vid min sida. För första gången sen vi lades in fick jag mysa med honom. Innan fick jag bara ta ut honom ur solsängen för att amma.

Blev en mysig natt, och jag myste även på morgonen.


 


Klockan 7 kom dom in och mätte värdet igen och då låg det på 244. Och hans temp låg på 36,5. Så vi kunde göra oss klara för hemfärd! Skönt!

Var ganska segt att ligga där i två dygn och bara fördriva tiden med tidningar och teve och inte få gosa eller hålla min lilla söt. Bara kika till honom ibland, och amma.

Tänk att man kan sakna någon som ligger där i en säng alldeles intill. Men bara för jag inte hade honom i min famn, tyckte jag det var jobbigt. Han liksom fattades mig fast han var så nära.

Så det kändes skönt att höra att värdet gått ner så bra så vi äntligen fick åka hem!

Läkaren gjorde en sista koll på han bara. Kikade hudfärgen och informerade lite om hans lilla huvudbula. (Som en liten blödning på huvudet. Helt ofarlig, men kan ta några veckor att försvinna.)

Så skrevs vi ut och storasyster och pappa hämtade upp oss utanför sjukhuset!




Av TinaLi - 5 september 2010 11:04

 

<3




Av TinaLi - 5 september 2010 10:57

Att man kan känna så mycket kärlek, så mycket lycka på en och samma gång. Min lilla familj betyder allt för mig. Tänk att vi skapat två små underbara sötnosar. Det går inte ens att beskriva med ord den överväldigande kärlek som kommer över mig. Jag är nog lyckligast i världen! Jag har det bästa man kan få i livet! <3


 

Av TinaLi - 2 september 2010 10:54

Hade glömt bort hur ONT det gör att amma när bröstvårtorna är alldeles såriga! Smärtan vid de första sugtagen vid varje amning... Får sitta och intala mej själv "det är mysigt att amma, det är mysigt att amma" tills den värsta smärtan släpper. Men det ÄR ju mysigt o amma. Den närheten man får. Den belåtenhet man ser på hela honom när han är hungrig och läggs till bröstet och maten börjar komma.

Det ÄR underbart!


Inatt fick jag riktigt onda eftervärkar. Samtidigt som jag fick en rejäl smärta i magen. Tog några värktabletter och försökte somna om, och det hjälpte faktiskt, tack och lov. Har lite småont i magen idag också, kanske har lyft för mycket så får nog ta det lite försiktigare ett tag till.

I övrigt läker kroppen på riktigt bra. Blöder inte alls så mycket och magen har börjat leta sig tillbaka. Ja den är ju ändå där och är lite sladdrig, men på bara några dagar nu har den försvunnit ganska bra. Lite mage kommer jag ju alltid ha, för det har jag ju alltid haft. Men när man kikar på bilderna på magen dagarna innan han kom, så känns det som den verkligen förvann.

Tyckte om min gravidmage, men känns jätteskönt att kunna röra sig igen och känna sig smidig igen.


Igårkväll fick jag en fantomspark i magen. Det känns så underligt. Som att kroppen inte riktigt hängt med på att han inte är kvar där inne.


Han hade ju lite dålig temp när vi lämnade förlossningen, så han har fått viras in i filtar och haft mössa på sig. Vi har hållt honom nära så ofta som möjligt för att ge han lite kroppsvärme.

Nu efter några dagar börjar han kunna hålla temperaturen mycket bättre. Vi kör fortfarande med filtar och mössa, men har även låtit honom vara utan lite ibland.

Han har ju sån mysig kalaufs. Så mycket hår. Så man vill ju se honom så ibland, så man får se hur han faktiskt ser ut!


Var på BBH igår och gjorde PKU-provet. Han var riktigt duktig och gnällde bara till vid sticket, sen brydde han sig inte fast dom tappade så mycket blod.

Vi ska tillbaka på fredag för uppföljande läkarundersökning.

Tycker han blivit lite gulare i huden, men hoppas gulsotvärdena ändå är låga. Vi får se på fredag vad dom säger.


Nu bara njuter jag av tiden med honom. Vill bara hålla honom dygnet runt, pussa på honom och försöker nog fortfarande förstå att han verkligen är här!

Han är så liten, så underbar! <3


 

Av TinaLi - 31 augusti 2010 20:40

Måndagen den 30e Augusti kl 03.23 föddes vår lilla Algot ÄNTLIGEN till världen!


 


Regelbundna värkar som sedan avstannade ett antal ggr hade jag haft sedan natten mot Torsdagen. Vi var inne på förlossningen då på natten med värkar som kom med ca 3min mellanrum. Men efter några timmar där avstannade dom och vi fick åka hem.


Kom inga fler värkar på torsdagen. Fredagen var jag inne hos priv. gyn som gjorde en hinnsvepning. Var uppe hela den dagen och bara gick och gick och stökade o donade för o hålla igång de värkar som kom. O på natten blev de regelbundna igen, med ca 6-7min mellanrum, men dog sen av igen på morgonen....Frustration!


Lördagen bara väntade vi, men det var hur lugnt som helst. Samma med söndagen. Planerade med priv.gyn att komma in på måndag för att punktera så vattnet gick.


Satt o myste i soffan på söndagskvällen o såg fram emot att ta vattnet på måndagen, så det faktiskt kunde sätta igång nångång (man blir ju igångsatt, om inte annat, 24h efter vattenavgång).

Men så tjoff sa det så gick vattnet av sig självt, mitt i soffmyset (vid 21-tiden)! Det bara forsade. Jag är glad att jag var hemma, så jag kunde stå i duschen iaf. Det ville liksom inte sluta rinna!


Vi ringde fians farfar så han fick komma och sova här över natten. Åkte in till förlossningen, vid 22-tiden,  efter jag ringt o sagt att vattnet gått.

Värkarna hade ännu inte kommit igång, o nånstans var jag ju orolig att det skulle dra ut på tiden igen pga. alla falska förhoppningar med avstannade värkarna som jag fått de andra dagarna.

På förl. gjordes ctg-kurva. Värkarna hade satt igång lite också, men var inte så regelbundna.


Vildens hjärtljud låg lite för högt också. Så vi fick installera oss på vårdhotellet, vid halv elva, för att se om värkarna etablerade sig.

Och vid 23-tiden satte värkarna riktigt igång! Vi var kvar nån timme till på vårdhotellet innan vi gick tillbaka till förlossningen, då det började kännas lite jobbigt att andas igenom värkarna.


Vi ”fick tillbaka” rummet på förlossningen och där satte jag mig i duschen. Satt ca en timme i duschen och försökte sen ligga i sängen ett tag och andas igenom värkarna. Men gick tillbaka till duschen och satt där nån halvtimme till, då det kändes skönast och mer hanterbart med värkarna i duschen.

Sen la jag mig i sängen och fick lite lustgas/syrgas. Körde ganska lågt på lustgasen, 30/70. Värkarna var mer hanterbara med gasen.


Vid 2-tiden satte BM skalpelektrod på bäbisen.

Jag tyckte öppningsskedet gick väldigt segt. Kvart över 2 tryckte det verkligen på rejält, men jag var inte riktigt helt öppen ännu. Kändes riktigt jobbigt då värkarna var starka och jag inte kunde kontrollera trycket riktigt. Ville bara krysta. Gasen hjälpte mej hantera de värsta topparna på värkarna. Samt att krama Krilles hand.


03.09 kommer krystvärkarna och jag har öppnat mej nästan helt, så med lite hjälp får jag börja krysta ut han (med lite hjälp av syrgasmask också. Men utan gas).

Och på mindre än en kvart, kl 03.23, kommer han ut! Han lades direkt upp på min mage! Skrek på en gång.

Krystar ut moderkakan med en lätt krystning, kl. 03.25

Krille klipper navelsträngen.


BM kollar om jag har några bristningar, men ingenting. Jag som tyckte det kändes som jag sprack bakåt. Men som tur var gjorde jag inte det. Känns skönt!


Vi  ligger kvar på förlossningen och får mysa med honom. Försöker förstå att han verkligen kommit ut till oss. Vi som längtat så!


Han fumlar lite vid amningsförsöket och vill inte riktigt greppa. Vill helst att det bara kommer mat verkar det som. Liten bekvämis!

Men efter ett tag lyckas han komma på att han ska suga.


De kollar hans temp, vid halv 6 på morgonen, och han ligger lite lågt, så vi ska hålla honom varm.

Läkaren kommer och kikar till honom och gör undersökning vid 10.30-tiden Allt är bara fint!


De tar en ny temp, och den har gått ner, så vi får stanna kvar ytterligare ett tag och ligga ”känguru” (hud mot hud) med honom för att förhoppningsvis få upp värmen. Efter en timme kontrolleras hans temp igen, men ingen större förändring. Vi får mysa ett tag till. Nån timme senare kollas tempen igen och då ligger den på 36,5 så då var de hyffsat nöjda, så vi får packa ihop och åka hem. Med ordination att hålla honom varm.


Känns skönt att få åka hem. Funderade på att ligga kvar på hotellet med honom medans Krille åkte hem. Men kände att jag också ville hem. Träffa fian och se första mötet mellan henne och Algot! Kan ju ändå vila hyffsat hemma.

Äntligen var det över! Äntligen fick vi ta hem vår lilla Algot! Äntligen var han här!


I överlag tycker jag att den här förlossningen gjorde grymt ont mot den förra. Och var mer segdragen. Jobbade längre med värkarna och öppningsskedet gick ju trögare. Så efter den förra som gick så lätt, så kan jag nu konstatera att jag gått igenom en ”riktig” förlossning. Fått kämpa rejält och vara med om ett segare öppningsskede. Naturliga vattenavgången var faktiskt också en erfarenhet jag tycker var rätt spännande att få genomgå.


Efter att bla. min BM och privata gyn. mfl. sagt att det troligtvis skulle gå så lätt vid förlossningen pga alla förvärkar o sammandragningar jag haft under senare skedet graviditeten så förstår jag att det inte alls behöver bli så. Jag trodde det skulle bli lika lindrigt som när jag födde Tuvalisa. Men fick verkligen jobba hårdare denna gång. Men det var ju verkligen en upplevelse. Där i mitten nånstans med alla onda värkar ville man nästan ge upp, men trots att de erbjöd mer smärtlindring så kände jag att jag hellre ville kämpa. Så hur ont det än gjorde så var jag mentalt stark och tyckte det gick bra att kämpa.


Det värsta var alla skakningar. Min kropp skakade från jag fick värkarna på hotellet tills det var över. Och även efteråt skakade jag. Ett tecken att min kropp verkligen kämpade.


Tycker inte jag blöder alls lika mycket som efter Tuvalisas förlossning heller. Och omföderskor kan tydligen ha mycket värre eftervärkar också. Men jag känner inte av några betydligt ondare än sist. Och det känns ju bra.


Nu, ca ett och ett halvt dygn, efter han kikat ut så har även amningen börjat fungera riktigt bra. Han suger som han ska och får i sig mycket. Han äter gärna ganska länge.


Han är så underbar! Tänk att vi skapat denna lilla söta pojke! Lyckobubblan börjar verkligen infinna sig! <3


Skapa flashcards